Krigsåren 1939-1945
Krigsutbrottet i september 1939 ledde inte till någon omedelbar oro bland människorna i Sandby, det var något som försiggick på kontinenten och i huvudsak mellan stormakterna. Först vid ockupationen av Danmark/Norge i april 1940 blev man på allvar oroliga. Nu fanns tyskarna på andra sidan Öresund och man var rädd att även Sverige skulle dras in i kriget. Ella blev mycket orolig och vågade knappt åka till sitt jobb i Åkarp. Erik och Axel blev båda inkallade direkt vid krigsutbrottet.
Krigsutbrottet meddelades via extra nyhetsutsändning i radion. Per-Albin Hansson och ärkebiskopen Erling Eidem talade till folket men i övrigt var det inga förändringar i programutbudet.
Trots kriget fortsatte livet som vanligt i byn, dock infördes efterhand ransonering på många varor såsom kaffe, te, socker, kakao, bensin, spannmål m.m. För att administrera detta inrättades i varje by en nämnd kallad kristidsnämnden. Carl, som nu var pensionär, blev ansvarig för kristidsnämnden i Sandby. Arbetet sköttes hemifrån och ett av rummen på Östrabo användes som ’kontor’ dit byns invånare kom för att hämta sina ransoneringskuponger. Detta pågick tills samtliga kuponger var avskaffade i början av 50-talet. Till sin hjälp hade han en man som hette Rosvall.
Ransoneringen och bristen på många varor gjorde att det var svåra tider för många. Men gemenskapen i byn var god under den här tiden, dom flesta var snälla och hjälpte varandra så mycket man kunde. En dag hade någon helt anonymt lagt ett paket med 5 st kotletter på kökstrappan på Östrabo. Givaren var till en början okänd men det framkom så småningom att det var dottern till bonden på Östramölla (som hade en egen gård) som ville dela med sig efter en slakt.
Fisk var en bristvara. Vid ett tillfälle hade en fiskare kommit över en låda torsk. Den skulle säljas i byn en kväll kl 21:30. Det var stor efterfrågan, bl.a. var slaktare Andersson där och fick sig tilldelat en torsk. Detta skapade irritation då man tyckte att en slaktare kunde avstå till bättre behövande. Anna kom över en torsk. Gunnar hade under samma period lyckats komma över en torkad lutfisk via August Lundgrens butik i Gårdsstånga (där han arbetade). Han gav den till Anna som genast skred till verket med en 3 veckors blötnings och lutningsprocess.
Biodlingen fortsatte han med även på gamla dar och i 'parken' utanför Östrabo fanns ständigt ett flertal kupor. På köksbordet stod alltid en burk honung.
Under kriget var det tillåtet för alla hushåll att ha egen gris. Carl och Anna hade en gris i uthuset på Östrabo, den kallades Särimner (från fornnordisk mytologi, en gris som kunde slaktas varje kväll för att återuppstå levande nästa morgon). Han vårdades ömt av Carl, levde på inköpt grisfoder och på avfall från hushållet. Vintern 1944/45 gick den då tämligen fete Särimner till slakt. Det var dock inte ett helt nettotillskott till hushållet utan de som hade egen gris fick lämna tillbaks en del kuponger på fläskkött.
Efter att Danmark/Norge ockuperats anbefalldes mörkläggning i Sverige. Alla fönster skulle täckas med svarta mörkläggningsgardiner och bilarnas strålkastare avskärmades.
Bensinbristen under kriget avhjälptes genom att bilarna gick på gengas. En liten kärra med ett gengasaggregat kopplades efter bilen. Den använde vedflis som bränsle och vid förbränning uppstod en gas som kunde användas som drivmedel. Bensinransonering fanns kvar ända in på 50-talet och periodvis var det förbjudet att köra bil på söndagar.
Från fälten i Åkarp såg Ella många av de permittenttåg som transporterade soldater mellan Norge och Tyskland. Dom kändes igen på att tågfönstren var täckta så att det inte gick att se in i tåget.
Under räddningsaktionen 'Vita bussarna' som genomfördes från mars till maj 1945 räddades ett stort antal koncentrationslägerfångar som kom till Sverige via Malmö. I samband med detta utgick en förfrågan till allmänheten om hjälp med inkvartering åt dessa. Lisa anmälde sig att ta emot en person. En judinna, ca 25-30 år gammal, fick mat och husrum i deras lägenhet i Trelleborg under en tid. Hennes man var försvunnen och hon saknade uppgifter om vad som hänt honom. Så småningom fick hon veta att han förts till Frankrike. Hon reste dit och dom återförenades där några månader efter krigets slut.
Stor glädje utbröt bland alla den 8:e maj 1945 då man hörde på radion att kriget var slut och att Hitler var död. Man trodde nu att alla inkallade skulle få komma hem och att all ransonering skulle upphöra. Vad gäller ransoneringen hade man fel, den skulle vara kvar ytterligare ett antal år.